Finnmarken – hit kom svedjefinnar i slutet av 1500-talet

Redan i slutet av 1500-talet kom de första nybyggarna till Finnmarken, närmare bestämt till Mjövattnet. Några år senare skedde bosättningar vid Nästvattnet. Namnet Finnmarken kommer ifrån de svedjefinnar som var de första som sökte sig hit. Även sedan det så kallade svedjebruket avskaffades på 1600-talet – svedjefinnar fick upp till tolv års skattebefrielse – fortsatte finska invandrare att slå sig ned i Finnmarken.

Skogsfinnarnas migration till Sverige var en naturlig fortsättning på en lång historia av utbyte mellan Finland och Sverige, som i över 700 år var delar av samma rike. Redan under medeltiden hade finländska hantverkare och arbetare sökt sig västerut, men på 1500- och 1600-talet kom en ny grupp: svedjebrukarna.

De första skogsfinnarna slog sig ner i Sörmland, Tiveden, sydöstra Värmland och södra Ångermanland, men spred sig snabbt vidare till Gästrikland, Dalarna och Hälsingland. De valde ofta skogsmarker vid landskapsgränser eller i utkanterna av bebyggelsen, där marken var tillgänglig och obrukad.

En central aspekt av den skogsfinska kulturen var synen på markanvändning. Nyttjanderätten var viktigare än äganderätten och om skattetrycket blev för högt valde de ofta att flytta vidare.

Även om den skogsfinska befolkningen aldrig var särskilt stor, blev dess kulturella inflytande betydande. De dominerade stora skogsområden och levde så isolerat att deras traditioner bevarades i århundraden. Ända in på 1900-talet fanns finsktalande befolkningar i Värmlands finnskogar, trots att migrationen skett över 300 år tidigare.

Det som gjorde skogsfinnarnas invandring unik var att de inte var arbetssökande utan markletare. De kom från de stora skogarna vid den ryska gränsen i Finland, inte för att bli del av en befintlig samhällsstruktur, utan för att skapa en ny, baserad på svedjebrukets möjligheter. Deras ankomst formade inte bara Sveriges skogslandskap utan även dess kulturella och historiska arv.

Påål ”Finne” var först

I Finnmarken, eller Gudmundrå Finnmark, har fem av byarna sitt ursprung i finska bosättningar. Mjövattnet (grundad 1590), Nästvattnet (1596), Storvattnet (1708), Habborn (1735) och Stormyråsen (1747). Samtliga bosättare härstammade från Savolaks i östra Finland.

Man tror att den allra första bosättningen av en svedjefinne i Finnmarken var den som gjordes kring 1590 av Påål ”Finne” i Mjövattnet. Han stannade dock bara några få år på platsen innan han flyttade vidare, och bosättningen övertogs av hans landsman Hans Hansson.

1596 kom Henrik Olsson till Nästvattnet som den första bosättaren där.

Initialt kallades bosättningarna både i Mjövattnet och Nästvattnet för Finnebyn eller liknande, men från 1620 finns det noteringar i sakröreslängder om nuvarande byanamn.

Uppgifter från 1639 beskriver Nästvattnet som bestående av en gård med ”… 2 ½ seland nybrukad åker, ett tunnland mojord (sandjord). Halvannat tunnland, därå födes 1 häst, 12 nöt, 16 får. Liten lägenhet (torp) med åker äng att uppgöra. Gott mullbete. Tarveskog (skog av låg kvalitet avsedd för husbehov) liten svedjeskog, gott fiskevatten och kvarnställe och litet ålehus.”

Samma år gjorde följande noteringar om Mjövattnet: ”3 ½ seland utsäde i både gärden. 5 ¼ tunna mojord, därpå födes 2 hästar, 25 nöt, 25 får, därtill gott mullbete. Tarveskog, gott fiskevatten och kvarnström. I tem tu små ålehus. God lägenhet, åker och äng att förbättra.”

Avancerad – inte primitiv

Svedjebruk har ofta betraktats som en primitiv form av jordbruk men forskning visar att finnarnas huuhta-svedjning var en avancerad och effektiv odlingsteknik. Genom denna metod kunde en tät granskog på bara några år förvandlas till en bördig spannmålsodling.

Arbetet började med att skogen fälldes tidigt på våren och fick ligga kvar i två år innan den brändes under den tredje sommarens torra period. När askan svalnat såddes en särskild rågsort, tuvråg, som utnyttjade markens kväveresurser optimalt. Året därpå kunde skörden bärgas, och odlingen kunde fortgå ytterligare ett år innan marken övergavs för en ny svedja.

Tack till Ingrid Nordlander och Torbjörn Pettersson i Mjövattnet för fakta och berättelser.

FOTNOT: Bilderna är hämtade från sammanställningen av studiecirkeln ”Svedjefinnarna – deras öden och äventyr i Finnmarken, Gudmundrå socken” som genomfördes i ABF:s regi och avslutades 2006. Därifrån har även en del av fakta i denna artikel hämtats.