• |
  • Lättläst
  • | Anpassa
  • | Karta
  • | Other languages
12 september 2019
Se & göra

Minnesstund vid Sandöbron

Lördagen den 31 augusti 2019 högtidlighölls minnet av broraset för 80 år sedan då 18 människor miste livet.

Minneshögtiden inleddes med kaffe och föredrag i Lunde folkets hus.
Bengt Westin berättade och visade bilder med vägar och transportmöjligheter över älven innan Sandöbron byggdes.

Transporter över älven

Hans-Olof Furberg, rektor, musiker och kompositör, framförde tre stycken ur sina musikaliska verk.

Deltagarna gick ut till vändplanen på klippan nedanför Sandöbron där turisttåget tidigare vände.

Maj Astby hedrade minnet av sin bror

Genom informationen på Kramfors kommuns hemsida fick Maj Astby veta att det i år skulle hållas en minnesceremoni för att hedra människorna som omkom när Sandöbron rasade.

– Det här har jag väntat på i 80 år, att få göra ett avslut.

Maj var 8 år när bron rasade och både hennes far och hennes då 23-årige bror arbetade på bron. Brodern omkom. Fadern fortsatte med arbetet på den nya bron tills den stod färdig 1943, något som Maj tänkt mycket på att han orkade.

Maj Astby bor i Hudiksvall och kom med sonen Christer i bil till Lunde. Hon hade med sig bilder och berättelser från händelsen och sin barndom. SVT gjorde en längre intervju och andra inslag som finns att se på:

www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/offren-i-broraset-hedradeslänk till annan webbplats

Kommunalrådet Jan Sahlén höll tal varefter de närvarande hedrade offren med en tyst minut. Se talet nedan.

18 röda rosor och den vita från en syster

SANDÖBRORASET

"Idag är det 80 år sedan olyckan då 18 arbetare omkom.

Väldigt många och väldigt mycket berördes – det var en stor arbetsplats.

Det gick en chockvåg genom hela Ådalen – många hade anhöriga som arbetade på eller vid olycksplatsen och många hade flyttat hit för brobygget.

Raset orsakade en enorm ödeläggelse – kroppar och virke fyllde älven.
Den tidigare gjutformen fanns inte längre. Chocken, oron och rädslan i den upplevda tystnaden precis efter raset - vad hände?

Jag vill citera Börje Nenzén som skrev boken ”Ådalen -39”:

”– Det var annat på den tiden. Mängder av människor som skadade sig eller dog i skogen, eller som sprängde sig själva i luften när dynamiten kom. På sågen var det ju många som blev lemlästade eller krymplingar på sina arbeten när de jobbade vid de roterande klingorna. Många hade också upplevt att barn dött. Det var som att man accepterade det som en del av livet. Det har aldrig glömts bort. Samtidigt var det många som inte ville prata så mycket om det, framför allt de som jobbade med bron, eftersom det var ett misslyckande och det gillar man inte i Ångermanland.”

Olyckan var även ett misslyckande för dåtidens ingenjörskonst som hade spänt bågen med nya hittills oprövade byggkonstruktioner för att ta sig över vatten för nya färdvägar.

Lilla och stora Sandöbron och Gålå-viadukten var viktiga byggprojekt i upprustningen av det nationella vägnätet.

Sverige rustade för den framväxande bilismen som skulle knyta samman landsändar och bidra till en förstärkt transportkapacitet för industrins växande behov.

Sverige rustade för att bli en framgångsrik industrination och Sandöbron var en viktig del i det nya framtidsbygget. Även de som arbetade med bygget och de som omkom vid raset var en del av detta.

Att Sverige rustade för den framväxande bilismen betyder att bilen är en del av den svenska framgångsberättelsen.

Efter kriget kom också privatbilismen på allvar. Bilen blev en frihetssymbol väl anpassad för idealfamiljen med två vuxna och två barn. Med hjälp av bilen och fler semesterveckor kunde t ex utflyttade tornedalingar packa bilen i Södertälje för att hälsa på släktingar i gamla hembyn.

När man kom till Lunde kunde man tanka bilen i Lunde och dricka kaffe på Wästerlunds konditori. Lite längre upp kunde man svalka sig med ett bad i Gålå-viken eller slå nattläger på Gålåns Camping precis under viadukten - och därmed ta med sig ljudet från bilismens puls in i nattsömnen…

Här formades vår syn på bilen som idag är ett problem när vi nödvändigtvis måste gå från privatbilism mot mer kollektivtrafik. För att möta framtidens behov behöver därför Sverige en ny framgångsberättelse. Ingenjörskonsten behöver spänna nya bågar.

För att hedra de omkomna arbetarna, offer i det svenska samhällsbygget, kommer jag nu att lägga ner 18 rosor på betongfundamentet."

Sandöbron 31 augusti 2019

Uppdaterad: 2019-09-13 Sidansvarig: Lena Hermansson

Frågor kring nyheten?

Lena Hermansson
Kultursekreterare
0612-802 72
lena.hermansson@kramfors.se

Cookies

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på hemsidan. Genom att fortsätta godkänner du vår
användning av cookies.